Kan du inte byta namn så byt planet

Du kan bli en stjärna som dom aldrig kan ta ner

Tänk att hänga högst där uppe och titta ner på folk och le..

Jag misstänker att jag är påväg "ner" igen..

Och pojkvän vill väl men förstår inte (hur ska någon förstå när inte ens jag gör det själv?) och jag vill inte få honom heller. Han är alldeles för påverkbar..

Och jag orkar inte göra mina problem till andras.

Har dessutom vart dålig med promenaderna nu senaste dagarna (fuck!). Jag kan liksom inte hoppa över en dag för nästa så har jag tappat motivationen till det..

Jag tänkte väl ge mig lite motivation till en promenad nu ikväll iallafall dock med fel metod. Funderar nämligen på att gå till mataffären som ligger längst bort och köpa godis och möjligtvis en film.

Förövrigt så var jag och skäggpojken hos några bekanta och spelade kort samt ökade på vårat alkoholintag. Men det var trevligt lagom skoj liksom.

Men för att återkomma till att jag börjar "försvinna" igen. Detta är första gången jag själv inser att det börjar bli dåligt vilket jag antar är bra? Så att jag kan göra något åt det innan något skulle hända.

Några av "tecknena" som jag antar man kan se är att jag börjar dra mig undan och endast tyr mig till mina närmsta, alltså glider ifrån andra fina vänner, börjar beté mig "konstigt" säger konstiga undvikande saker osv. 

Samt att jag börjar få en mildare form torgskräck och känner mig "gråtmild" för konstiga skaker.

Skolkade från skolan igår, jag förstår faktiskt inte varför för jag gillar skolan och mina klasskamrater. Fick iallafall iväg min bror dit.

Jaja nu ska jag väl gå och köpa mitt godis.  

Jag har kommit igång nu, har lyckats komma ut och gå promenader nu varje kväll i minst 60 minuter.

Igår provade jag att springa/jogga c:a 2-3 km också klarade det utan att få håll eller att bli speciellt anfådd men p.g.a astman så pallade inte lungorna så mycket längre utan att vila. Jävla skitlungor!

Grejen är att mina uftrör krynper under ansträgning vilket kan misstas för dålig kondition, jag har ju ioförsig inte så bra kondition men det här med att jag inte får i mig tillräckligt med syre är jäkligt jobbigt för kroppen skulle klara så sjukt mycket mer om det inte var för mina lungor..

Men jäkligt glad för att jag klarade att springa/jogga såpass långt som jag gjorde iallafall för det trodde jag inte.

Fick reda på igår från min syster att självförsvaret skulle börja igen och min far erbjöd sig att betala denna termin om vi ville så klart som tusan att man tackar ja.

600 kronor för tio gånger tycker jag nämligen är värt det för det är så sjukt kul och så får man slåss.

Citerat instruktören- "Sluta inte slå fören han ligger ner på marken och kvider!"

Men såklart ska man alltid försöka att fly innan man tar till våld..

Tråkigt men sant.

Jag och min syster har redan gått två terminer men vi vill liksom få det inpräntat i oss så att vi kan det utan att tänka precis som att läsa och skriva.

För på en sån här snabbkurs endå så hinner man glömma en massa eftersom man får allting på en gång.

 Nog om självförsvar nu.

Ganska intressant hur två individer kan vara så synkade, jag har nyligen tagit upp mina promenader och likaså min bästa vän nu under samma vecka utan att varandra visste om det. Så i fredags så gick vi tillsammans i cirka 2 h.

Dessutom så gav vi varandra  likadana julklappar utan att vara medvetna om vad vi skulle få av varandra.

Sen är det ju det vanliga att synka när man pratar och avsluta varandras meningar o.s.v

Allt detta har ju med att göra att vi faktiskt känt varandra i 15-16 år nu och umgåtts nästan jämt sedan dess.

Vi heter dessutom likadant.. och våra pappor heter också likadant. Dock tilltalas min med sitt andranamn.

Finns en massa fler namnlikheter i våra familjer också men det är inget jag tänker skriva om eftersom de är mest intressanta för oss.

För att gå tillbaka till min hur fånigt det än låter "nya livsstil" så kan jag berätta att jag har hittat en alldeles underbar bok. 

 Som jag köpt på Myrorna för en tjuga. Den har ju några år på nacken men jag tror inte så mycket har ändrats på faktan i den iallafall.

För att vara en kokbok så innehåller den mest levnadstips och information om olika råvaror från växtriket, korta fakta om olika dieter om fasta och om motion.

Förövrigt så har jag börjat lyssna på Lasse W igen, fick för mig att han gjorde mig deppig förut men det var nog snarare omgivningen som stod för de känslorna.

Hur som helst så tycker jag om den här.

Hej då!

Träningen har gått lite utför nu på sista tiden men nu fan är det nya tag!

Inte fan ska jag gå och bli tjock på grund av min lathet. Så idag tog jag itu med det och efter jobbet (14 h) letade jag upp ett par hörlurar och fyllde telefonen med en offantlig mängd ny musik och gick ut på en promenad.

En promenad som var tänkt att bli runt 30 minuter sådär men när jag kom hem insåg jag att jag hade minsan varit ute och spatserat i hela 70 minuter!

Hoppas att det blir en vana bara.

Eftersom jag nu bestämt mig för att väga enligt kurvan och förhoppningsvis på köpet få vara mindre trött och få lite bättre fysik så måste jag naturligtvis ändra lite på min diet också..

Så det kommer att bli ordentligt vegetariskt (inte snånt jävla fusk som jag hållt på med) på bestämda tider, dra ner på alkoholintaget- vilket jag kommer spara pengar på dessutom och inget jävla godis/kakor/bullar/läsk/chips eller snabbmat!

Undantag blir dock popcorn, gouakamole och nötter, nån jäkla måtta får det va. Får dock inte tillåta mig själv att käka det mer än någon kväll i veckan. 

Det ska inte bli något substitut.

Första tiden nu kommer jag ju gå omkring och vara sugen hela tiden bara för att jag inte får (vill) men jag tänker att så fort jag kommer på mig själv med att fuska så ska jag ta en kopp te eller vatten istället.

Grejen är ju inte att jag är hungrig hela tiden utan mest att när jag är rastlös så vill jag ha något att göra vilket blir att äta. 

Och det är så man blir tjock mina vänner.

Hursom helst så kommer mitt mål i år bli att gå ner från en strl 40/42 till en 36:a alltså en viktnedgång på c:a 10 kg.

Lyckoost mig att ha en bästis som är utbildad till personlig tränare då. + Att jag gått en massa näringslära kurser, så jag tror nog att om jag ger mig tusan på det så kommer jag att lyckas!

Jag ska btw när jag tvättat ur det turkosa färga håret lila igen tror jag, trivdes bättre i det. Dock tyckte jag om det röda jag har haft också + att pojken min gillar rött. Men det är så himla svårt att få ur den röda färgen sen när man vill byta och dessutom så är den inte lika fin när den tappar färgen som det lila.

Och jag är ju egentligen inte en sådan person som gör saker med min kropp och mig själv bara för att någon annan vill det, jag gör snarare tvärt om.

Vilket jag är stolt över men som ibland kan gå lite över styr.. 

Ex. min f.d pojkvän gillade kurvor och tyckte om mina och uppmuntrade mig att fortsetta så så jag gav mig fan på att inte alls va kurvig och började svälta mig själv istället. Smart tjej!

Mina kurvor kan jag dock inte bli av med, det är liksom min grundstomme. jag har breda höfter och jag har en smal midja och mina bröst har visserligen normalstorlek men de är endå ganska "stora". 

Föresten är det ingen vidare bra idé att läsa kokböcker såhär på kvällen, jag får ju för mig att jag vill äta fast att det är det enda som jag har gjort hela dagen känns det som.

Nedra mamma att ge mig en massa böcker!

Aja innan jag får en massa fix ideér säger jag god natt med denna goding istället.

gråter

hittar inga tårar

blodet strilar längs knäet

droppar ner på golvet

men tårarna klarar ej att tränga fram

minnen kommer tillbaka

barndom

hem

vänners tanklösa kommentarer som tär

som ekar i mitt huvud

jag är arg

jag är ledsen

det svider

jag skriker

blodet slutar inte 

mattan blir röd

förstörd

river i håret och på händerna

illamående

någon hämtar mig

syr ihop mig

lägger mig i en själlös säng

lämnar mig ensam..

tårarna fuktar ögonvrån.

Jag hittade en dikt eller något skriven av jag vet inte vem, som jag skrev om för att passa mig själv.

När jag kom hem från Brasilien efter 4,5 veckor med enbart min far min lillebror och min fars fru som förstörde större delen av vistelsen genom att ta allt på på tok för stort allvar, jag orkar inte gå igenom allt. Jag förstörde säkert hennes också för jag var inte speciellt trevlig jag heller.. 

Hursom helst kom jag hem där glad för att vara hemma och träffa vännerna igen.

Tidsskillnaden mellan Brasilien och Sverige är på 4-5 h beroende på om det är vinter eller sommartid i sverige.

Jag är osäker på om min knäpp berodde på detta men min bror tror det kan vara så.. det är enklast att tro det iallafall. 

Det första min mamma "frågar"- det är aldrig någon fråga utan en beordnad i snällare ton, säger man nej är det genast inte lika frivilligt längre. Det första hon frågar iallafall var om jag inte kunde ta och jobba (familjeföretag-café STRESS) nästa dag, då hade jag inte sovit på cirka 38 h. 

Jag sa något om att jag ville ha en-två dagar att vänja mig vid dygnsrytmen först men det var inte tillräckligt med skäl till att inte jobba, för hon skulle minsan ha klarat det.

Motvilligt gick hon med på att jag skulle få vara ledig en dag först.

När man inte träffat sina vänner på över en månad vill man att de ska ha saknat en och när man ringer dem och undrar om de ska komma över på te samt få presenter. Om man dessutom bestämt innan, dock när jag fortfarande var utomlands men endå bara dagar innan att vi så fort jag kom hem skulle hjälpa varandra att färga håret.

Så vill man inte att de ska låta snopna/va fan ringer du för?! i telefon. Man vill heller inte att när alla fått sina presenter ge mig idiotblickar för att de hade velat ha något annat, men inte sagt det.

Jag hatar sådant.

Den kvällen söp jag mig full på Brasiliansk rom, tänkte för mycket, fick för mig att jag inte kunde känna någonting.

Jag är destruktiv som många andra, och det här var inte första gången.

Jag skar mig ovanför knät med en kökskniv, flera gånger. Kände fortfarande inget.

Det slutade inte blöda, det rann ner längs låret, bildade pölar på golvet, förstörde mattan när jag gick för att gömma kniven.

Jag ringde min syster, då brast det och jag bad henne komma och hålla mig sällskap. Men det är enkelt att se igenom och förstå att det inte bara var sällskap som jag behövde.

Min syster kom och hon tog med mamma som genast ringde psyk.

När jag kom in där blev jag genast ihopsydd. Det var en ven jag hade råkat skära av och det var därför det blödde då mycket.

De ville inte släppa hem mig och arken min syster eller min mamma fick stanna kvar med mig. Jag har en sälgosedjur, det fick stanna.

Dagen efter kom min syster och vi tog bussen hem.

Förutom stressen och kraven samt ja iallafall en vän som anser sig förstå men som inte har en aning vilket irriterar som satan. Så är jag en svamp, jag tar in allt. Mammas sambo försökte 2 dagar innan min incident ta livet av sig.

Han var ensam på en ö med sin båt och söp, föll mellan bryggan och båten (allt detta skedde i april 2011) han låg i vattnet i över 20 minuter tills grannar åkte bort för att se vad det var. Han hamnade på psyk han med, så jag var inte ensam. 

Anledningen till att jag valde benet var för att jag skulle kunna dölja det, det är inte fint men har man det så har man det. Alltså hade jag velat att folk skulle se vad jag gjort och velat ha uppmärksamhet och medlidande så hade jag valt handlederna och inte benet.

Utan att prata om mig så kom jag och en vän in på människor som mår dåligt och som på något vis skadar sig, b.l a så hade hon en vän som skar sig på innanlåren för att hon inte ville att någon skulle se, och när hon badade så använde hon badbyxor osv. Och att döljer man det inte så är det bara uppmärksamhet man vill ha...

Klart som fan jag tog åt mig!

Även om hon det inte var så hon menade, men jag tror fan att det var det.

Efter det här med psyk så fick jag inte sova ensam och eftersom att jag bor ensam så fick jag komma och bo hemma hos mamma i nästan 2 veckor.

Alltså hade jag inte haft tid att röja upp så mycket hemma.

Det här visste vännen som nämnts tidigare, men endå säger hon spydigt -Vad stökigt du har.

Av människor jag inte känner eller anser som mina vänner skulle jag aldrig ta åt mig, det rinner liksom bara av. men av de man ser som en av de närmre sårar det djupare än vad de kan tro. Det är de små skitsakerna som man minns..

Jag är minst lika känslig som alla andra, men jag tycker inte att jag måste besvära hela världen med mina upp och nedgångar.

Hej då!

P.s jag har en dayview.

dayviews.com/Planeter/