Nu gör jag det igen, blottar mig själv. Men denna gången något jag aldrig berättat så detaljerat för någon förut...

Ångest är väldigt vanligt bland bokstavsbarn men det ska man inte tala om för dem, det gör bara att de känner sig osedda. Det är som att säga -"Och? du är inte den enda" har man ADHD vill man ofta ha mycket uppmärksamhet medvetet eller omedvetet. Och då är det mycket smartare och man får mycket mer ut av en person som har ångest om man låter den tro att det är ett speciellt fall men att det går att lösa såklart. Oftast gäller det bara att ge det tid.

Det gjorde man inte med mig när jag först fick känna av den. Vi känner av väldigt mycket så det behöver inte alltid handla om något som hänt oss utan vi kan må dåligt av att vi ser andra i våran närhet som har det jobbigt. Det som utlöste min första period av ångestattacker var när jag var 10 år, jag gick i fyran eller femman på en väldigt speciell skola med väldigt speciella lärare, min bästa vän (vi är fortfarande vänner) hade precis bytt skola.

Nog för att jag hade andra vänner men man  känner sig ensam utan en bästa vän. Mina föräldrar hade bestämt sig för att skilja sig vilket var väldigt jobbigt men det förstod jag nog inte då, samtidigt var min lillebror med i det ena efter det andra slagsmålet och när han kom hem tog han ut sina sissta aggrisioner på mig.

Så medans det var krig hemma med en gråtande mamma ledsna syskon en ledsen pappa brist på pengar brist på förståelse så hade jag det svårt i skolan med att hänga med över huvudtaget.

Jag gick hos extraläraren för att få hjälp med svenskan,matten och engelskan.  Just när allt detta hände så bytte min klass lärare och de nya vi fick önskar jag inte att någon ska behöva lära sig ifrån och jag förstår inte hur en av dem fortfarande får undervisa så mycket sjukt som hon har gjort mot elever.

Allt det här kom iallafall samtidigt och jag tror inte jag riktigt visste hur jag skulle hantera det för det var så mycket jobbigt som kom på samma gång. Jag trodde att jag inte brydde mig om vad som försegick men det gjorde jag nog visst..

Och jag reagerade så att jag grät mig förtvivlat till sömns varje kväll under den här tiden och att mamma eller pappa kom in till mig och inte förstod vad det var med mig och varför jag grät så mycket, de gjorde ju så gott de kunde det förstår jag det förstod jag då med men jag kunde inte hjälpa det och jag kunde inte hejda det heller.

 Jag minns att mamma brukade säga att jag skulle fortsätta gråta att släppa ut det, det skulle kännas bättre efteråt och det gjorde det,, eller det var skönt att få gråta iallafall.

Jag har inte gråtit nästan en enda gång sedan dess och nu är jag 20 år.. 

Jag började sedan att vägra gå till skolan och tvingade mig själv att gråta på morgonen eller hitta på några bra symptom på giltig sjukdom för att slippa. Mamma fick vid ett flertal tillfällen med hjälp av lärare slita ut mig ur bilen för att få mig till skolan och jag skrek... Förudmjukelsen att sedan tvingas in i klassrummet med rödsprängda ögon efter all gråt och darrheten i rösten kallsvetten innanför kläderna som inte försvann på hela dagen inför alla klasskamraterna som man var säker på pratade illa och gjorde narr av mig när jag inte var där. Och det jobbigaste var nog att alltid vara gråtfärdig..

Som om inte det var jobbigt nog så hittade jag iallafall en vän som jag umgicks lite med och en dag när jag träffade henne så ritade vi och som alla barn någon gång i sina unga liv gör ritade vi bröst och könsorgan. Vi fnissade åt dem och la undan dem för att sedan hitta på något annat.

Men olyckligtvis hittade den här vännens mamma teckningen och började fråga ut henne om den, vem som gjort den och varför osv. Hon sa förståligt nog att det var jag som gjort dem och att det hela var min idé, och det skulle jag också ha gjort om det var min mamma som hittat teckningen.

 Den här mamman iallafall visste inte riktigt vad hon skulle göra med den här bilden så hon lämnade den till sjuksköterskan på vår skola som genast kontaktade socialen och larmade alla andra lärare som var involverade i mig.

Det vart världens grej av det hela och de fick för sig att jag nog blev våldtagen av min pappa och att han nog också slog mig med tanke på att jag alltid hade mycket blåmärken på kroppen. De här blåmärkena berodde mest på att jag slog mig när jag byggde mina kojjor och klättrade i träd som var två av mina stora intressen.

Alla de här pådragningarna gjorde så att jag blev sämre, och jag släpades både hit och dit för att prata med olika personer b.l a en barnpsykolog på BuP och en gubbe som kom och besökte mig från socialen. Där de försökte dra ur mig varför jag inte ville gå till skolan, varför jag grät hela tiden, vad det var för fel, vad de kunde göra för att det skulle bli bra osv. osv. Jag sa att jag inte visste, för det gjorde jag inte men det dög inte för dem så jag var tyst. Vill de inte förstå så vill jag inte ge dem chansen heller.

Sissta månaderna innan jag kom på att jag ville byta skola fick jag vara hemma istället.

Och ärligt talat så minns jag inte så mycket av den här tiden mer än känslorna och vad som utlöste det hela.

Den nya skolan jag bytte till var så annorlunda och så mycket bättre och jag fick en ny vän, som att jag kommit in i ljuset och min nya lärare var en ängel, hon förändrade allt.  

Det har varit mycket om ADHD och endel om ADD senaste tiden i media och överhuvud taget vad folks samtalsämnen faller in på.

Förutom att den utbildningen jag går riktar in sig mycket på just såna här diagnoser så har min bror min far och väldigt många av mina vänner eller människor jag stöter på just ADHD, ADD är något ovanligare men i princip samma sak som ADHD. Det som är den största skillnaden mellan de båda är att personer med ADD inte är hyperaktiva (därav är H bortaget ur diagnosen) utan istället oftast alltid trötta och har nästan aldrig problem med att sova.

Det de däremot har gemensamt som är det mest påtagliga är rastlösheten, lättretligheten, lätt att ta till fysiskt våld, att inte riktigt förstå när det är dags att sluta, ombylig, svårt att koncentrera sig, skryter gärna och överdriver för uppmärksamhet..

Jag har en svag diagnos av ADD, jag är alltså inte hyperaktiv och trött nästan jämt. Jag har jättesvårt med stress och är därför och har alltid varit en väldigt lugn person. Iallafall sedan jag började skolan och innan dess var jag som de flesta bokstavsbarn och stred med ursinnesutbrott, mycket slagsmål med lillebror som har ADHD, en ganska så grov form dessutom. Haha jag höll nästan på att skriva "lider av" men jag ser det inte som att vi far illa så länge vi försöker hantera det så gott vi kan och blir accepterade eller iallafall bemötta med förståelse. 

Jag såg på Tv 4 idag ("Efter tio") där de pratade om kost och just ADHD och hur man med kost kunde "styra/hantera" diagnosen enklare. Tillexempel som är väldigt självklart så om man har ADHD eller ett barn med det så ska man undvika socker/godis/chips/lightsaft/mjölk osv eftersom att det spär på hyperaktiviteten och gör så att man blir ennu mer uppe i varv och när man fått i sig mycket socker och blodsockret plötsligt sjunker så blir det så kraftigt att man nästan chockar sig själv med humörssvägningarna. Det de rådde till på Tv 4 var att istället äta mycket citrusfrukt, äpplen, potatis, ris och pasta och även gärna undvika alkohol samt också ha ordentliga sovtider. Personer med dessa bokstavskobinationer behöver grunder att luta sig tillbaka på som sovtider ordentliga mattider och gärna en vän som alltid finns där.

Vi är också väldigt känsliga vad gäller kost vilket även påverkar vårat psyke. Jag kan tillexempel inte äta speciellt mycket kött för då får jag ont i magen jag får också ont i magen om jag äter/dricker för mycket chips,ostbågar,godis,läsk,vitt bröd,alkohol,skräpmat,mjölk osv. Så därför undviker jag dessa eller äter lagom av det. Är ovo vegetarian röker inte och försöker att hålla godiset till helgerna.

  Hemmagjord vegopizza = OK!

Jag försöker ha en viss tid då jag har som mål att ligga i sängen även om jag inte just försöker att sova men istället kan läsa en stund, och jag har mina tider då jag försöker få i mig något och jag har min vän som funnits där enda sedan 5 årslekis. Så jag tycker att jag klarar av det rätt så bra. Min bror därimot är mest tvärt emot och dricker uppot 2 liter coca cola om dagen super varje helg och vars kost består av skräp. Vilket resulterar i rastlöshet så att han har svårt att sova, gör honom ombytlig och väldigt kringflackande och svårt att behålla samma vänner.

Idag sysselsatte jag mig med att städa upp i min lägenhet efter att mina syskon varit där med en massa folk och skitat ner så pass att man fick gräva sig en väg fram till vardagsrummet.

Efter det drog jag till vännens praktikplats som råkar vara Hemköp, för att handla till middan och fiska upp henne så att jag kunde bjuda henne på mat.

Det blev veggofärsås med spagetti som vart hur gott som helst.

Vi gick en promenad och pratade och kände på vädret. Och hon berättade att Hemköp slänger offantligt mycket fortfarande duglig mat.

Vilket jag vet att alla mataffärer gör, men hon berättade också att de inte har lås på sina matkonteinrar..

Jag tycker iallafall att det är ett sjukt slöseri på mat som kunde om inte annat skänkas ut till soppkök osv.

Tydligen är det kränkande att rota i alla sorters soptunner, jag kan förstå privatpersoners självklart. Men stora matvaruhuskedjor? Där de ändå bara slänger mat som går att användas!

Jag tycker att det är väldigt roligt att laga "ny" mat på räster och jag hatar att slänga mat, så jag går hellre omkring med en "Foodbaby" än slänger mat jag tagit till mig.

I helgen fyllde jag 21.

Min födelsedag varar i tre dagar: 1: Födelseafton 2: Födelsedagen 3: Annandagfödelsedag.

Min födelseafton firade jag tillsammans med min polk och med att åka och se Skitarg på LÓrient där jag träffade lite vänner som jag inte träffat på sjukt länge. Dock var även mitt ex där, han betedde sig skitknäppt och lyssnade inte på sin nya flickvän heller vilket gjorde att moshpiten slutade med att han fick stryk. Egentligen inte men han förstod tydligen inte vad det hela går ut på.

Ger man sig in i leken så får man också se till att tåla den.

På min "riktiga" födelsedag åkte vi ner till Göteborg för att se för min del den sista konserten med Dia psalma..

Käkade födelsedagsmiddag på BK och drack en sjukt dyr Smirnoff på "Lilla London"

som var mysigt och där de spelade Jefferson airplain i högtalarna.

Men det häftigaste av allt var när Ztikkan, basisten i bandet hälsade -"Grattis till Hanna vart hon nu är!" och låten de spelae efter var min favorit (just nu).

Behöver inte ha vart jag, finns ju förmodligen fler som heter Hanna den 15/10 men detta var en så konstig slump isåfall.

Jag menar att det skulle finnas en person till som heter Hanna, fyller år på samma dag, lyssnar på Dia psalma och att de sedan skulle spela just min favvolåt liksom^^.

Anledningen till att de skulle fått reda på mig är att som jag skrivit tidigare att jag var med i en intervjuv som Dia skulle få ta del av.

Även om det var menat till någon annan så ska jag ta åt mig och skryta om det iallafall för att det var så himla häftigt.

Annandagfödelsedag var bara slapp, sov till sent åt frukost med skäggapan och fick grannen att tänka på annat på kvällen då hennes morbror dött samma dag..

Har nu kommit på att jag nog får ta och hoppa över första frågeställningen på läxan tills på fredag för att iallafall göra någonting på den.

Så nu ska jag försöka skriva om vilka sociala grupper som jag tillhör och har tillhört. Känns lite enklare att komma igång med eftersom jag är ganska så medveten om sådana saker + att jag är ganska bra på att fluma ut och använda utfyllnadstext.

Är hemma hos min far och hans familj nu och hälsar på, för att det var länge sen och för att pappa ska operas imorgon.. Jag vet dock inte varför för sånt säger han inte och jag vet inte om jag vågar fråga honom för jag är inte säker på om jag vill höra svaret. Någonting är fel.

Jag fick också reda på att min bror som är 2 och ett halvt ungefär var hos doktorn idag och kollade hur det låg till i utveckligen och det visade sig att han nog är efterbliven (som min pappa uttrycker det). De sa ingen diagnos men jag skulle tro autism eftersom att vi har det i släckten och när man tänker på det kan se vissa drag.

Han förstår tydligen inte mer än 26 ord och han kan inte prata än utan låter mest bara (förutom: mamma, pappa, nanna (jag), vatten och banan).

Han är iallafall förkyld och efter sitt kvällsbad så sprang han fram till mig -Nanna! klättrade upp i knät, började hosta och kräktes över mig... Inte var det lite kräks heller.. äckelpäckel! men men.

Lägger upp en bild sen i lördags också bara för att jag tycker om hur jag framställs på den.

Ett tips när du tjutigt på fyllan efter att ha berättat lite för mycket om ditt väsen, skratta och berätta att du är "Så jävla full!" fortsett drick och le som en fotomodell!

och tänk efter nästa gång ni snubblar in på ämnet.

Som tur är har jag vackra vänner.

Någonting ovanligt har hänt idag, jag är någons och jag mår inte illa av det.

 I vanliga fall så skulle jag bli illa till mods och min första tanke skulle vara "hur ska jag ta mig det här?". Men nu kom jag på mig själv med att tänka att jag nog ville komma ihåg det här datumet.

Jag tycker egentligen inte om sådana här foton men jag tänkte att ett kanske skulle passa.

Jag tycker nämligen att det är lite fånigt..

Den här helgen har varit väldigt blandad, jag är nöjd men samtidigt rädd eller egentligen kanske bara ovan. Jag är ovan vid att så många människor faktiskt vill träffa mig och umgås med mig samtidigt, jag känner som en sorts populäritet om det nu är rätt ord.

Jag vet dock inte om det var så här jag ville ha det jag tror att jag kanske har tagit på mig för mycket eller egentligen inte. Egentligen är det bara att vara mig själv så faller de vars kemi inte stämmer med min bort och de som respekterar att jag inte klarar att umgås varje dag för att jag behöver vara ensam ganska mycket stannar kvar.

Man vinner mer på att lägga av med att toffla och istället respektera varandra (som nämnts förut, från alla håll).

Jag får helt enkelt se hur detta utvecklar sig.

Jag hade iallafall fest här tillsammans med en ny granne som allteftersom vi träffas förstår varandra bättre och bättre eftersom vi har varit med om liknande tragiska händelser mer eller mindre traumatiska. Det enda jag är rädd för med att umgås med henne är att våran relation gör att vi drar ner varandra. Eftersom vi båda två har endel hjärnspöken och vartefter man berättar dem för varandra ju mer är det risk för att smitta varandra och vips så har man dubbelt så många jobbiga tankar. Å andra sidan så skulle vi ioförsig lika gärna kunna läka varandra till det bästa vad vi förmår.

Hur som helst den här festen vi hade, jag har hur man nu vill tolka det sagt ifrån till en vän (har nämnt denne tidigare) som jag inte riktigt klarar med, våran kemi funkar inte. Denne tolkade det här som jag nog trodde negativt (vem skulle inte göra det liksom, det skulle förmodligen jag också göra om jag inte visste vad det handlade om) och slutade då att prata med mig. Inte bara irl men också på fb och liknande sidor. Vilket jag tyckte var ganska så barnsligt ändå för jag tyckte verkligen inte att jag burit mig speciellt illa åt eftersom jag bara berättade hur det var utan agg även om jag kanske ville.

Jag bjöd denne iallafall på den här festen för att liksom bevisa att jag inte var irriterad eller så och för att visa liksom vilken relation jag ville ha med denne.

Vänner med distans.

Grejen med att jag tar upp det är egentligen fånig men jag tycker inte om att bli behandlad så här.

Personen dyker upp på festen, dock nästan över en timme för sent kan säkert ligga rimliga förklaringar bakom det vet jag ingenting om men att bara hälsa på min bästa vän som också är vår gemensamma vän och sedan bara gå förbi mig trots att jag säger -Halloj! :) .

Att bli ignorerad irriterade mig såklart men just när alkoholen flödar och man absolut inte vill eller orkar förstöra stämningen så brydde jag mig inte om det, en skitsak helt enkelt.

Senare på kvällen har denne inte sagt ett ord till mig (hörde iofs den prata om mig) förens den märker att jag nog känner alla och människor pratar med mig utan att jag söker kontakt. Då kommer denne farandes och plötsligt är vi bland de bästa vänner inte utan en konstig spänning mellan oss som får mig lite ur balans.

Det retar mig att människor medvetet faktiskt betér sig såhär.

Man måste verkligen markera för vissa personer vad som är okej och inte.

Ibland flera gånger, det är svårt med människor som tror att de nog känner mig rätt så bra.

Jag tvivlar inte på att de känner en sida av mig utan och innan men jag har så många fler.

Nu har jag iallafall fått det ur mig.

Idag söndag har jag iaf lagat lite mat, det vart rester som resulterade i kyckling,banan och avokado wraps med tacokrydda.

Hur gott och ekonomiskt som helst. Jag tycker om att laga mat speciellt till mig själv och det är då den blir som bäst.

Jag vet inte om jag sagt det tidigare men jag har börjat på en kurs som jag ska läsa 1,5 år frammåt nu, Familje och behandlingspedagogik.

Vilket vi har fått en läxa i nu som jag hade tänkt att ta tag i. Vi har fem frågeställningar som man efter eget huvud ska svara på och varje svar ska vara minst 1/2 A4 var.

Jag började kl:11 och har bar läst igenom frågorna och nu är klockan 18:15.

Det ska dessutom vara klart tills på fredag.. Önska mig lycka till. Usch!

Det är inte så jobbiga frågor det är bara svårt att börja.

Och jag tror nog jag hinner så det kommer ju att ordna sig men fram tills dess, fram tills att det ordnar sig kommer jag gå och ha ont i magen för att jag inte ska hinna eller att mina svar kommer att vara fåniga.

Jaja ska väl ut och springa nu så jag kan bli lite nöjdare med mig själv och ha en anledning till att duscha idag också.